Jamen mamma… dom PARAR sig!

Jag vet att diskussionen kring fortplantning kommer att dyka upp så småningom, jag önskade bara att den inte skulle ha uppenbarat sig så snabbt! Han är ju bara fyra, snart fem, och jag hade hoppats att vi kunnat skjuta på den här typen av samtal i många år ännu. Typ tjugo år. Tjugofem max.

Men nej.

Det hjälps väl inte annat än att kasta sig ut tänkte jag och ställde snabbt nästa fråga innan jag hann ångra mig; vad är ”para” då  tror du?

Jamen åååå! Säger lille herr Viktig. Alltså dom gifter sig inte, det är nästan samma men… tjurar, tuppar och baggar – dom parar sig. Det är bara så.

Lättnaden sänker sig över mig när jag inser att det inte blir mer detaljerat än så här; ”det är nästan samma som att gifta sig”.

Det tackar jag för.

Varför känns det då som om jag inte är färdig?

Ju mer jag skriver, desto mer känner jag att jag saknar. Och jag skriver.

Mycket.

Som det ser ut nu måste jag börja redigera kraftigt. För att inte säga brutalt.  Det skulle gå bra bara jag inte var så fruktansvärt kär i min text; den är ju en del av mig ! Men det hjälps inte annat; här måste sållas, gallras och deletas.

Ynk.

Då tänkte jag att tiden alltid kommer att sega sig fram. Den kommer att med minimala icke-steg avancera framåt. Så långsamt, att om man inte tittar noga är det tveksamt om den rör sig framåt eller bakåt.

Ha! säger jag bara.

Och Ha! igen.

Nu har snart hela våren gått och de reflektioner jag ämnade göra i denna blogg blev till intet. Skrivit har jag dock gjort, och producerat en hel del – snudd på för mycket…

Men har jag hunnit med? Nej.

För tiden flyger.

Ska jag skriva att dagen snart har gått?

Eller att jag ätit så mycket dajm att jag just nu befinner mig på gränsen till att kräkas?

Eller att jag nu måste ta en paus i den bok jag läser för att annars skulle jag ha gråtit hjärtat ur mig? Jag läser Helena Richardsons ”Rädda Felix”. Och jag måste ta pauser med jämna mellanrum för att orka.

Jag kan ta paus. Det kunde inte hon.

Jag vet att det alltid finns två sidor av allt. Jag vet att vi alla är olika och har olika mål.

Jag vet att jag inte alltid vill samma saker som mina medmänniskor.

Jag vet att man aldrig ska döma andra.

Jag Vet.

Jag vet dock inte vad jag ska säga om den mor som lägger sig ner, föder barn och sen går till jobbet.

7  timmar av ledighet.

”Jag har visat eleverna här att det inte är någon omöjlighet att få båda” säger hon, rektorn för en flickskola.

HON får båda; vad får barnet?

Framförallt – jag tycker om att skriva…

Nu känns det som om jag äntligen startat upp på allvar. Länge har jag funderat och sorterat i tanken, jag började ju trots allt på redan förra våren med mitt ämne – då i andra sammanhang dock.

Allting börjar ta form men ännu kommer mycket att hända, mycket att ändras. En sak kan jag i detta skede konstatera;

Jag älskar min dator

Jag älskar de möjligheter den ger till att göra ett snyggt arbete; att jag kan redigera hur och när jag vill; att den finner aktuella fakta åt mig på bara någon sekund.

Kärlek – om än mycket materiell sådan

Om man en gång lyckas kasta det perfekta, ultimata kastet – borde man då inte kunna upprepa det? Om man bara finner nyckeln; den rätta kroppsställningen, den rätta stegserien och släpper klotet vid precis rätt tidpunkt… Är allting då inte bäddat för upprepad succé?

Nej, det tycks inte vara så. Inte när det gäller bowling och absolut inte när det gäller livet.

Försök och misstag – om och om igen. Det finns ingen formel, det finns ingen garanterad framgång.

När jag i begynnelsen började på med detta blygsamma bloggande var det med baktanken att jag skulle förse världen med inlägg kring mitt kandidatprojekt. De inläggen blev dock inte många… Gradvis – eller kanske inte gradvis, mer åt ”kapom! hållet” – blev inläggen mer och mer barncentrerade.

Inget fel i det, jag är först och främst mamma. Men jag tänkte inte bli någon ny Alex Schulman; barnnyfrälst och omvänd.

Så vad gör jag? Jag borde komma med något tänkvärt. Gärna så snabbt som möjligt.

Allra helst borde jag profilera mig.

Å dessa val som livet låter hagla ner över mig!

Livsandarna vaknade och tvinnade sig några glada varv runt i kroppen Det är vid varje årstidsbyte som jag känner att jag älskar att bo i detta landet… Varje årstid är exakt så lång som man klarar av, just när man tror att man  inte kan ta mer snö/slask/sol/mörker så ser man hur naturen börjar förändras och allt svänger igen.

Tar ny fart och börjar om…

Jopphejdi och tiddelipom i – kvadrat, kubik och upphöjt till sju!

Verkligen. Lyx.

Hemresan var gladare den här gången av andra orsaker också. Allt var som det skulle med den inneboende grejen i ögat, det vill säga att den inte kommer att växa mer.

Ha! Nu är det bara framåt som gäller.